Kronisk njurinsufficiens (kronisk njursjukdom, CKD) – progressiv nedsättning av njurfunktionen "Stöd" homeopati enligt Dr. Banerji

Dr. Banerji-protokoll

Kronisk njurinsufficiens (kronisk njursjukdom, CKD) – progressiv nedsättning av njurfunktionen

Den kroniska njurinsufficiensen betecknar en skada eller nedsättning av njurfunktionen som består i minst tre månader. Idag används ofta den mer omfattande termen kronisk njursjukdom (Chronic Kidney Disease, CKD) används.

Sjukdomen kan fortskrida långsamt under många år och förblir ofta obemärkt i tidiga stadier. Först vid kraftigt nedsatt njurfunktion uppträder ofta tydliga besvär.

Njurarna kan allt sämre utföra sina uppgifter. Till dessa hör särskilt utsöndringen av ämnesomsättningsprodukter samt regleringen av vätska, elektrolyter, syra-basbalans och blodtryck.

Vanliga orsaker

Till de viktigaste orsakerna till kronisk njurinsufficiens hör:

• Diabetes mellitus

• mångårigt högt blodtryck

• diabetisk njursjukdom

• kroniska glomerulonefriter

• polycystiska njursjukdomar

• kroniska hinder för urinflödet

• återkommande eller svåra njursjukdomar

• autoimmuna sjukdomar

• kärlsjukdomar i njurarna

• medfödda njursjukdomar

• långvarig skada orsakad av vissa läkemedel eller andra njurskadliga ämnen

Flera riskfaktorer kan förekomma samtidigt.

Njurarnas uppgifter

Friska njurar har många livsviktiga funktioner:

• Utsöndring av ämnesomsättningsprodukter

• Reglering av vätskebalansen

• Reglering av natrium och kalium

• Reglering av syra-basbalansen

• Medverkan i blodtrycksregleringen

• Produktion av erytropoetin för blodbildningen

• Aktivering av vitamin D

• Reglering av kalcium- och fosfatbalansen

Med tilltagande njurinsufficiens kan därför förändringar uppträda i många organsystem.

eGFR – bedömning av njurfunktionen

En viktig laboratorieparameter är den uppskattade glomerulära filtrationshastigheten (eGFR).

Den kroniska njursjukdomen indelas med hjälp av eGFR i olika kategorier:

• G1: eGFR ≥ 90 ml/min/1,73 m²

• G2: eGFR 60–89

• G3a: eGFR 45–59

• G3b: eGFR 30–44

• G4: eGFR 15–29

• G5: eGFR under 15 ml/min/1,73 m²

En eGFR i området G1 eller G2 innebär i sig inte någon kronisk njursjukdom. Dessutom måste tecken på njurskada föreligga, till exempel en bestående albuminuri eller strukturella förändringar.

Albuminuri och proteinuri

Förutom eGFR är utsöndringen av äggvita i urinen särskilt viktig för bedömningen.

En förhöjd albuminutsöndring kan vara ett tidigt tecken på njurskada.

Ofta bestäms albumin-kreatinin-kvoten (ACR) i urinen.

Albuminurin indelas vanligen i:

• A1: normal till lätt förhöjd

• A2: måttligt förhöjd

• A3: kraftigt förhöjd

Ju starkare albuminurin och ju lägre eGFR, desto högre är i allmänhet risken för att njursjukdomen fortskrider och för hjärt-kärlsjukdomar.

Symptom

I tidiga stadier orsakar en kronisk njurinsufficiens ofta inga eller endast ospecifika besvär.

I takt med ökande nedsättning kan följande uppträda:

• trötthet och nedsatt prestationsförmåga

• koncentrationssvårigheter

• aptitlöshet

• illamående

• klåda

• muskelkramper

• svullna ben och fotleder

• vätskeansamling

• högt blodtryck

• förändringar av urinmängden

• andnöd vid vätskeöverbelastning

• blek hud på grund av blodbrist

• allmän svaghet

Besvärens styrka motsvarar inte alltid direkt omfattningen av njurfunktionsstörningen.

Högt blodtryck och kronisk njursvikt

Högt blodtryck och njursjukdomar påverkar varandra ömsesidigt.

Ett långvarigt förhöjt blodtryck kan skada njurkärlen och njurkropparna. Samtidigt kan en nedsatt njurfunktion ytterligare höja blodtrycket.

En god blodtryckskontroll hör därför till de viktigaste åtgärderna för att bromsa förloppet av många kroniska njursjukdomar.

Diabetes och kronisk njursvikt

Diabetes mellitus hör till de vanligaste orsakerna till kronisk njursjukdom.

Ett långsiktigt förhöjt blodsocker kan skada njurarnas fina filterstrukturer och leda till albuminuri, proteinuri och en fortskridande förlust av njurfunktion .

Regelbundna kontroller av eGFR och albuminexcretion i urinen är därför särskilt viktiga för personer med diabetes.

Störningar i vatten- och elektrolytbalansen

Vid avancerad njursvikt kan njurarna inte längre reglera vatten och elektrolyter tillräckligt.

Möjliga följder är:

• vätskeretention

• ödem

• högt blodtryck

• förändringar i natriumbalansen

• förhöjt kalium (hyperkalemi)

• störningar i syra-basbalansen

En uttalad hyperkalemi kan orsaka farliga hjärtrytmrubbningar.

Renal anemi

Njurarna producerar hormonet erytropoetin, som stimulerar bildningen av röda blodkroppar i benmärgen.

Vid avancerad kronisk njursjukdom kan erytropoetinproduktionen minska.

Därigenom kan en renal anemi uppstå med:

• trötthet

• nedsatt prestationsförmåga

• blekhet

• andfåddhet

• minskad fysisk belastningstolerans

Före en specifik behandling bör även andra orsaker till blodbrist, särskilt järnbrist, beaktas.

Kalcium-, fosfat- och benmetabolism

Kroniska njursjukdomar kan förändra mineral- och benmetabolismen.

Möjliga förändringar avser:

• fosfat

• kalcium

• vitamin D

• parathormon

Långsiktigt kan detta leda till förändringar av skelettet och kärlförkalkningar. Detta komplex kallas CKD-MBD – Mineral and Bone Disorder vid kronisk njursjukdom .

Diagnos och uppföljning

Till undersökning respektive uppföljning kan följande höra:

• kreatinin

• eGFR

• urea

• natrium

• kalium

• kalcium

• fosfat

• bikarbonat respektive syra-basstatus

• blodbild

• järnstatus

• albumin

• urinstatus

• albumin-kreatinin-kvot

• proteinbestämning i urinen

• blodtryckskontroller

• ultraljud av njurar och urinvägar

Beroende på misstänkt orsak kan ytterligare undersökningar eller i vissa fall en njurbiopsi vara nödvändig.

Behandling

Behandlingen inriktas på orsak, stadium och följdsjukdomar.

Viktiga behandlingsmål är:

• Bromsa fortskridandet av njurskadan

• Kontrollera blodtrycket

• Minska albuminuri respektive proteinuri

• Behandla diabetes optimalt

• Minska kardiovaskulär risk

• Behandla elektrolytstörningar

• Kontrollera vätskebalansen

• Behandla renal anemi

• Behandla störningar i mineral- och benomsättningen

Hos lämpliga patienter spelar bland annat ACE-hämmare respektive angiotensinreceptorblockerare (sartaner) och SGLT2-hämmare en viktig roll för att skydda njurarna.

Den konkreta behandlingen måste anpassas till njurfunktion, kaliumvärden, blodtryck och individuella följdsjukdomar.

Läkemedel vid nedsatt njurfunktion

Vid kronisk njurinsufficiens är en regelbunden översyn av hela medicineringen särskilt viktig.

Många läkemedel utsöndras delvis eller till övervägande del via njurarna och måste vid nedsatt njurfunktion vid behov dosanpassas.

Vissa substanser kan dessutom belasta njurarna. Det gäller till exempel vissa smärtstillande medel från gruppen icke-steroida antiinflammatoriska medel (NSAID).

Läkemedel bör dock inte sättas ut eller ändras på egen hand utan läkarkonsultation.

Kost och livsstil

Beroende på stadium kan individuella rekommendationer vara nödvändiga avseende:

• saltintag

• proteinintag

• kalium

• fosfat

• dryckesmängd

• kroppsvikt

• fysisk aktivitet

En generell kraftig begränsning av vätska, kalium eller protein är inte meningsfull för alla patienter. Kosten bör anpassas till njurfunktion, laboratorievärden och följdsjukdomar.

Avancerad njurinsufficiens

Vid mycket kraftigt nedsatt njurfunktion kan metabola produkter och vätska ansamlas alltmer i kroppen.

Det kan uppstå en uremi med besvär som:

• uttalad trötthet

• illamående och kräkningar

• aptitlöshet

• klåda

• neurologiska förändringar

• vätskeöverbelastning

• andnöd

Vid avancerad njursvikt kan njurersättningsbehandling bli nödvändig.

Till detta hör:

• hemodialys

• peritonealdialys

• njurtransplantation

Start av dialys styrs inte enbart av ett enskilt eGFR-värde, utan av det samlade kliniska tillståndet, laboratorievärdena och befintliga komplikationer.

Homeopati enligt Dr. Banerji

Inom homeopatin enligt Dr. Banerji används vid olika kroniska njurbesvär fastställda homeopatiska läkemedel och potenser enligt Banerji-protokollen.

En tillförlitlig förbättring av en kroniskt nedsatt njurfunktion eller förhindrande av fortskridandet av en kronisk njurinsufficiens genom homeopatiska medel är vetenskapligt inte belagd.

En nödvändig nefrologisk behandling samt regelbundna kontroller av eGFR, albuminuri respektive proteinuri, elektrolyter och blodtryck får därför inte ersättas eller fördröjas.

Viktig information

En kronisk njurinsufficiens bör regelbundet övervakas av läkare respektive nefrolog.

Vid kraftigt minskad eller utebliven urinutsöndring, tilltagande andnöd, uttalade ödem, medvetandestörningar, kraftig allmän försämring eller misstanke om allvarlig elektrolytstörning krävs en snabb respektive omedelbar medicinsk utredning.

Informationen på denna sida är endast avsedd för allmän information och ersätter inte läkarrådgivning, diagnos eller behandling.

Innehållsämnen: Medorrhinum, Lycopodium, Cantharis, Aconitum napellus, Antimonium crudum, Conium maculatum